Alliansen för Europeiska nationella rörelser höll nyligen sitt första möte sedan man beviljats EU-medel för sin verksamhet. Kraven för att ett europeiskt parti ska få EU-medel är mycket höga. Partiet måste vara etablerat i minst sju länder, på regional, nationell eller europeisk nivå. Detta uppnåddes i början av året och nu har verksamheten tagit fart på allvar.

Den europeiska alliansen av demokratiska och nationella partier har tagit form i en tid då vi ser ett allt mer totalitärt Europa växa fram. Men alliansens existens är givetvis inget som ses med blida ögon av EU:s etablissemang bestående av proffsbyråkrater och nyliberala politiker.

Nick Griffin, partiledare för British National Party, talar.

För några år sedan lyckades en samling nationaldemokratiska partier bilda en partigrupp i Europaparlamentet, och nästan direkt efteråt höjdes gränsen för hur många ledamöter som krävdes och det rejält, allt för att hindra partier med felaktiga åsikter från att kunna bilda partigrupper.

Nu, knappt ett år efter att den Nationella alliansen klarade kraven för en europeisk partiallians, skärps kraven även denna gång. De nya regler som nu träder i kraft i september innebär bland annat att ingen enskild ledamot i vare sig Europaparlamentet eller i något medlemslands parlament eller styrande myndighet på regional nivå, som t.ex. ett svenskt landstingsfullmäktige, har möjligheten att gå med i och skriva på för exempelvis den nationaldemokratiska alliansen, om det parti som denne representerar är med i eller går med i någon annan europeisk partiallians. Om en enskild skriver på för en partiallians på europeisk nivå utan att ha sitt parti bakom sig måste denne i så fall först avsäga sig sin partitillhörighet för att få räknas. Reglerna som gällt sedan i åratal ja decennier ändras först efter att de gynnat de nationalistiska krafterna.

Intresset för mötet var väldigt stort.

Bakgrunden till de nya reglerna är nämligen att enskilda ledamöter från både Friheits Parti Österiech (FPÖ) i Österike och Vlaams Belang (VB) i Belgien skrev på för den nationella partigruppen trots att deras moderpartier inte gick med. Då deras partier sedan bildade allianser med liberala och Israelvänliga partier måste dessa ledamöter antingen lämna sina partier eller så måste partierna ansluta sig i sin helhet till den europeiska alliansen för att deras signaturer skall vara giltiga.

Mötet behandlade flera internationellt mycket viktiga frågor. Under fredagen behandlades interna frågor som rörde både Europas utveckling och stora utmaningar, men även sådana utmaningar som alliansen själv kommer stå inför under det kommande halvåret.

Lördagen ägnades helt åt presskonferenser, intervjuer och ett av media mycket välbevakat stormöte.

Söndagen ägnades åt mer informella överläggningar och samtal mellan de partiledningar som fortfaranade var kvar i Milano.

De viktigaste frågorna som behandlades under mötet var ett europeiskt nationellt fackförbund, eurokrisen och finanskrisen, Alliansens syften och målsättningar samt kommande utmaningar för alliansen.

Eurokrisen och risken för långvarig depression i södra Europa

Mötet behandlade EU och Eurokrisen, samt bankernas roll. Alliansen riktade bland annat skarp kritik mot att våra skattepengar används till att köpa ut bankerna så att de skall slippa ta ansvar för sina förluster, trots att de har plockat ut miljardvinster ur systemet istället för att fondera sina tillgångar inför sämre tider.

Flera talare riktade också en mer långtgående kritik mot ett finansiellt system där bankerna själva skapar pengar mot skuldsättning; ett system som återkommande blåser upp stora bubblor i ekonomin. Systemet innebär dessutom att vi får ett pyramidspel i megaformat, som i slutänden, när alla är skuldsatta upp över öronen, oundvikligen kommer att haverera.

Då pengar för betala räntorna för alla dessa skulder ständigt saknas i systemet, och pengar endast kan skapas genom att mer och mer tillgångar belånas, tvingar systemet fram en evig men skenbar tillväxt. Europa har idag i praktiken ingen tillväxt alls - allt är pantsatt, och nu börjar det bli uppenbart att ännu en katastrofal bubbla har skapats.

Japan, som i princip har haft en likartad situation i mer än tio år, kämpar med en låg tillväxt, stagnation på aktiemarkanden och en statskuld på över 100 % av BNP. Samtidigt haft man i princip haft en ränta på 0 % under hela denna tid, på grund av att pengar för att betala tillbaka räntorna saknas i ekonomin.

Europa går nu in i en likartad situation; skillnaden är att Grekland, Portugal, Cypern, Spanien och Italien är svaga länder som inte alls går att jämföra med Japan. Deras möjligheter att hantera en kris av det här slaget är obefintliga, om de inte tillåts devalvera sina valutor för att minska på skuldberget. Att Grekland inte tillåtits göra detta beror på att bankernas ägare inte vill förlora sina pengar som de lånat ut till Grekland. Först skall Europas skattebetalare lösa ut dem till fullt pris, sedan kan Grekland återfå sin nationella valuta, devalvera och börja bygga upp sin ekonomi igen. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att stödpaketen till Grekland inte är till för att stötta Grekland eller grekerna, utan att alla dessa miljarder uteslutande förs vidare till de internationella bankernas ägare som därmed köps fria.

Styrkan i Alliansen – dess syfte och målsättning

Alliansen viktigaste uppgift är att erbjuda en stark ideologisk värdemässig politisk plattform för Nationaldemokratiska partier i Europa. Alla som sett eller läst om Sverigedemokraternas, Front Nationals eller Vlaams Belangs utveckling vet hur lätt det är att nationella partier inte klarar att ideologiskt stå emot ett internationaliserat nyliberalt etablissemang.

Frågor som Israels inblandning i såväl Syriens som Europas problem är både svåra och krävande att driva gentemot tidningar, TV och proffstyckare som genast skriker ”antisemitism” så fort Israels politik kritiseras. Detsamma gäller också den populistiska kritiken av Islam, där partier som från början var nationella förlorar sig i en principiell kritik av Islam, och inte vågar tala om att problemet är massinvandringen från tredjevärlden och inte religionen Islam i sig, hur inkompatibel den sedan än må vara med den västerländska civilisationen.

Genom alliansen ger vi stöd och styrka till en värdegrund som utgår från att vi vill värna de olika europeiska folkens särart och rätt till överlevnad. Detta ger såväl legitimitet som en ideologisk plattform för de olika partierna att hålla sig till; en motvikt till den internationalistiska kritiken av nationella rörelser.

Alliansen kommer även kunna användas till att starta tankesmedjor och ta fram strategier för hur etniskt medvetna nationella partier skall kunna ta sig an de statspatriotiska, regionalistiska eller prosionistiska anti-Islam-partierna som med medias hjälp ofta blockerar våra parlamentariska framgångar. Detta kommer bli en ödesfråga för samtliga europeiska nationaldemokratiska partier.

Europeiskt nationellt fackförbund

Fackförbundens roll i Europa är nästan ofattbart viktig. Förr fyllde dessa funktionen att tillvarata medlemmarnas, arbetarnas och tjänstemännens, intressen kontra arbetsgivarna, och i viss mån även gentemot regeringarna. Detta var dock länge sedan. I en skrämmande stor del av de europeiska länderna fyller facket idag enbart funktionen att organisera arbetarna i förbund som tillvaratar företagsledningarnas, ägarnas och etablissemangets gemensamma intresse; att rent krasst se till att arbetare och tjänstemän inte bråkar utan hålls passiva.

I de länder där nationalister försökt starta fackförbund har regimerna med mycket ruttna metoder arbetat för att stoppa alla möjligheter. I Belgien har detta varit särskilt pinsamt, där man gång på gång höjt kravet på antalet underskrifter tills man nått så höga nivåer att i praktiken inget av de redan existerande fackförbunden skulle klara att bildas idag. I Belgien är det extra illa, då facken ensamma har hand om A-kassan. Alltså, ingen fackanslutning ingen arbetslöshetsförsäkring. När medlemskap i Vlaams Belang, ett av Belgiens största partier, samtidigt inneburit uteslutning från facket, är behovet av ett nationellt fackförbund skriande uppenbart.

I England har British Nationalist Party (BNP) sedan länge arbetat framgångsrikt med sociala frågor. BNP har i tysthet lyckats bygga upp ett nationellt fackförbund. Under de senaste åren har BNP, likt ND i Sverige, utsatts för omfattande infiltration och fraktionsbildning, men man har trots detta lyckats hålla fackförbundet vid liv. Idag har Solidarity nästan 1000 medlemmar, och man har redan vunnit flera viktiga rättsprocesser för sina medlemmars räkning, processer de etablerade facken aldrig brytt sig om. Facket är nu tillräckligt stort för att stå på egna ben. Denna organisation har också öppnat för nationalister som inte är intresserade av partiarbete att kunna kämpa på inom ett nytt kampområde.

Den riktigt stora nyhetsbomben vid mötet var att Solidarity nu öppnat en belgisk filial, helt i enlighet med EU:s regler för fri rörlighet av varor och tjänster. Facket erbjuder nämligen sina medlemar en tjänst i EU:s ögon. Den belgiska/flamländska avdelningen behöver därför inte leva upp till de märkliga diskminerande regler som Belgien infört för att stoppa framväxten av ett nationellt fack. Det belgiska etablissemanget är givetvis upprörda och har därför gått till domstol för att försöka stoppa detta. Domstolsförhandlingarna pågår för närvarande, och vi återkommer med uppdateringar kring detta.

Stora utmaningar för alliansen

Efter att Jean Marie LePen lämnade över partiet till sin dotter Marine LePen har partiet bytt skepnad, mot en mer liberal inriktning. Alliansens ordförande och den person som stod som kandidat mot Marine LePen i partiledarvalet sitter fortfarande kvar som ordförande för vår partiallians. Marine LePen har dock valt att verka för en annan partiallians, vilket gör att Front National nu är med i två allianser.

Ännu mer förvillande är att hennes far, Jean Marie LePen, som av många i Frankrike betraktas som en nationell ikon, fortfarande är med i vår allians och ogillar prosionismen i den allians Marine LePen vill driva in partiet i. Allt detta måste lösa sig redan till september. Om Marine LePen lyckas kommer tre av fyra ledamöter i europaparlamentet tvingas lämna sitt parti, inklusive hennes far, eller så måste de lämna vår allians.

Samtidigt har stora förändringar skett i Bulgarien, där Attaca nu har splittrats i tre delar, varav en del nu stödjer vår allians. Det tidigare Nationella partiet Attaca gick nämligen in i ett regeringssamarbete där de tvingades skriva på ett avtal att inte samarbeta med europeiska nationella partier, nu är det överspelat.

Vlaams Belang har även de sina fötter i två läger, men en mycket högt rankad representant från Vlaams Belang kom oväntat till vårt möte och talade sanktionerat i sitt partis namn. Vlaams Belang press hårt från mitten av ett ännu mer liberalt parti likt framskrittspartiet i Norge. Frågan är om de inte måste radikaliseras för att överleva långsiktigt.

Detta visar att gränserna inte ännu är helt dragna, och att dragkampen kring alliansarbetet kommer pågå för fullt under sommaren. Vi räknar med att oavsett vad som händer med Front National, Vlaams Belang och FPÖ så kommer den Nationaldemokratiska partialliansen även nästa år kunna leva upp till de nya strängare reglerna för EU-finansiering.

Nästa alliansmöte äger rum i England den 23 - 24 juli, och vi återkommer med mer information kring detta.