En strålande vacker försommardag träffar Nationell idag den kontroversielle skriftställaren och poeten Mohamed Omar mitt ibland den prunkande grönskan i Uppsalas anrika botaniska trädgård. Under våren har Omars namn varit på allas läppar i kulturkretsar och omskrivits i snart sagt alla medier.

Den djuplodande intervjun publicerades i sammandrag i Nationell Idag nr 13-14/09, men här publiceras den i sin utsträckta helhet.

Vilka yrkesmässiga etiketter kan du fördra för din verksamhet idag? Författare, skriftställare, debattör…?
Skriftställare skulle jag nog säga. Jag skriver poesi ibland, så poet kan också fungera. På senaste tiden har det inte blivit så mycket dikter, men jag känner mig inspirerad så här i vårtider, när det blir så vackert i naturen. Då vaknar poeten i mig.

Och om man avser politiska etiketter?
Radikal muslim tycker jag passar bra, vilket jag har förklarat och utvecklat bland annat på min blogg.

Hur passar högerradikal?
Jag skulle inte vilja kalla mig högerradikal, även om jag tycker att… För mig kommer islam – Gud är centrum för mig. Först och främst dyrkar jag Gud, ideologi kommer i andra hand. Jag ser ideologierna genom evighetens perspektiv.

Traditionalist?
Ja, traditionalist skulle jag beteckna mig som. Jag sympatiserar med den så kallade traditionella skolan, René Guénon och så vidare. Men det finns saker i traditionalismen jag inte håller med om, Koranen är min måttstock.

Jag tänkte mig mer frågan i ett vidare perspektiv, politiskt-kulturellt, historiskt även utanför islam.
Jo, jag har inte den här synen på kunskap som man har inom upplysningstänkandet, det här med att (andlig) kunskap är något som man ska bedöma, kritisera, ta till sig eller förkasta. För mig är det kedjan som är det viktiga, kunskap som har traderats genom auktoriteter. På det sättet kan man säga att jag är traditionalist.

Ser du dig som identitär?
Identitär vet jag inte riktigt vad det betyder, jag har inte läst någonting om det identitära konceptet. Jag skulle bara göra bort mig om jag försökte använda det. Därför ser jag mig kort och gott som en svensk muslim.

Och därmed också svensk?
Ja. Och som någon som har en väldigt stark kärlek till mitt land.

Det har, vid det här laget, gått ungefär fem månader sedan du offentligt valde en, ska man kalla det nyorientering? Hur skulle du själv rubricera det, och hur betraktar du det i ett visst retrospektiv?
Jag skulle vilja säga att jag blev mer sann mot mig själv.

Var det ett avhopp?
Ja, det kan man säga. Jag blev så trött på hyckleriet, jag stod inte ut längre. Jag tänkte också på mina uppväxande barn, att de snart kommer att bli stora och kunna bedöma vad jag håller på med och vilka människor jag umgås med. Hade jag inte gjort det jag gjorde, skulle jag få skämmas inför barnen. Jag ville inte att mina barn, när de fyllt femton, skulle kunna sätta på tv:n och se mig sitta och gulla med en gaypräst. Därför var det tid att stå upp för mina principer och bli mer sann mot mig själv.

Hur många år rör det sig om när du fann dig vara mediegunstling och mitt i det värsta kulturträsket?
Det rör sig om tre år ungefär, tre år av hycklande. Jag tänkte att… Jag hade hela tiden en känsla av att ”allt det här kommer att ta slut någon gång.” ”De här människorna vet inte vem jag är. När de får veta vem jag är, kommer det att ta slut.” Jag sa det vid ett tillfälle till min förläggare [Harald Hultqvist], som inte förstod vad jag menade: ”Jag känner att jag har lurat hela kultursverige.” Han svarade, utan att veta vad jag egentligen avsåg: ”Ja, men så känner alla författare.” [skratt]

Hur fungerar det rent psykologiskt att leva bedrägligt under så många år?
Det är fruktansvärt nedbrytande. Det var en svår balansgång, jag försökte försörja mig på det enda jag kunde, att skriva, och samtidigt hålla mig inom islams gränser. Man får inte säga vad man vill i Sverige, man får inte tycka vad man vill. Jag brukade sätta in pengar på ett konto till en källarmoské för att kompensera för det jag gjorde och därigenom rättfärdiga mitt handlande.

En sorts kohandel med Gud?
Exakt. Vilket självklart inte funkar. Jag hade mina knep för att döva mitt samvete. Men… jag gjorde inte så många fel egentligen, det är inte mot islam att vara trevligt emot folk, oavsett om de är gay eller inte. Att ha dialog är jättebra, du ska ha dialog med kristna, judar och alla möjliga. Vissa saker skäms jag dock över.

Det måste ha funnits människor i din närhet som visste hur det låg till, om en pågående inre konflikt mellan att tjäna det politiskt korrekta etablissemanget och…?
Jag hade muslimska vänner som visste det, och de var inte så fördömande, de var mer förstående. Jag har alltid gått i moskén och rört mig bland muslimer, haft muslimska vänner och rådgivare osv. ”Vi förstår, Mohamed, du kan inte göra mer än så här. Det är judarna som kontrollerar medierna, vi vet att du inte kan skriva vad du vill.” De förstod. Sedan fanns det kanske andra, som inte kände mig personligen. De var mer fördömande.

Även ur ett mindre renodlat religiöst perspektiv måste det ha funnits en och annan som reagerade på att du medvetet förställde dig så till den grad.
Ja. Min mamma, hon visste hela tiden. Jag menar, det var ju andra tongångar vid middagsbordet.

Kan du förstå dem som har svårt att ta dig på allvar nu, att lita på att du menar vad du säger den här gången? Hur ska de kunna utgå från att du är densamme i morgon?
Jag kan förstå dem. Men de som verkligen har följt det jag har gjort kommer att kunna urskilja en röd tråd genom allting. Jag har hela tiden, i förtäckta ordalag, kritiserat… Om du läser mina recensioner, finns det genomgående lite Guénon här och var, lite antydningar om att allt inte står rätt till i samhället och så. Du kan hitta kritik mot att familjerna splittras, ifrågasättanden av påståendet att allt är bättre nu än det var förr. Jag har byggt upp det successivt, den här röda tråden. I mina skriverier finns modernismkritik, mystiken finns där…
    Det är bara det att det har blivit tydligare nu. En annan sak är att jag inte är ensam bland Sveriges kulturskribenter att leva med det här dilemmat, jag tror att det är många som lever i en sådan olycka. En muslimsk kulturskribent är inte fri. Det är många som har genomskådat hur det hela fungerar, både från vänster- och högerhåll, kristna och andra. Problemet är med andra ord inte unikt för muslimen. Det finns en självcensur, det finns hyckleri och det finns rädslor. Jag tror att många inom media i dag lider av det här.

Det rör sig om en sluten värld. Man säger till exempel att i storleksordningen en femtedel av alla som arbetar för medierna i landet är bosatta i Stockholms innerstad.
Precis. Och de delar i stort sett samma grundläggande värderingar. Kulturinstitutionerna är så impregnerade av den här liberala ideologin, Svenska akademin, stipendiefonderna… Kulturen i Sverige är väldigt politiserad, och udden är riktad mot religion, traditionella värderingar, nationalism.

Du menar alltså att du även under din hycklande period försökte bekämpa den rådande kulturella hegemonin?
Läs till exempel min dialogbok. Det var bara det att folk inte såg det, de kanske läste mig med… Men jag fick också kritik för dialogboken med den svenskkyrkliga prästen [Mikael Mogren], främst för att den innehöll kritik av det moderna. Då skrev jag inte helt inom ramarna för det som förväntades, och då kunde man på kultursidorna läsa att ”Omars tro är blind och auktoritär”. Boken sågades av somliga, och i den kallar jag mig konsekvent för ortodox muslim.

Dialogboken gavs ut på förlaget Cordia relativt nyligen.
Ja. I den hycklade jag en del ändå, jag gick med på de officiella förklaringarna av elfte september, om Usama bin Ladin och så. Men jag går inte på djupet in på terrorismens orsaker.

Av allt som har hänt sedan årsskiftet i form av hårda ord, brända broar, relationer som har gått om intet – vad ångrar du mest?
Jag ångrar faktiskt ingenting. I och med att de där relationerna inte har existerat i verkligheten utan bara i kulturetablissemangets fantasivärld, ångrar jag inte att jag gjorde som jag gjorde. Jag hade ingen äkta vänskapsrelation med någon av människorna som har skrivit om mig i olika tidningar under hela våren. De satt framför sina datorskärmar i lägenheter någonstans, jag satt framför min datorskärm utanför Uppsala. Jag värderade aldrig de där relationerna, det jag värderade var min familj, relationen med andra muslimer och med personer som jag delar värderingar med.

Vad tror du att det tyngst vägande skälet var till att dina texter togs bort från hemsidorna till till exempel Flamman och Signum?
Jag tror att det var Förintelsen, mitt s k förintelseförnekande. När jag talade om Hamas och Hizbollah, då var det fortfarande vissa som stödde mig i kulturkretsar. Den springande punkten för etablissemanget var nog min intervju med Lasse Wilhelmsson, det var då alla vände mig ryggen.

För att Wilhelmsson är märkt?
Ja. Han talade om det judiska inflytandet i bolsjevismen, familjen Rothschild, Trotskij, och så talade han om en revision av den historiska Förintelsen och andra kontroversiella frågor. Det var först efter den intervjun som Carina Rydberg gick ut i DN, Andreas Malm skrev mot mig i Arbetaren, Johan Berggren på Ordfront magasin, den sionistiske springpojken Magnus Sandelin [Expo]… Då kom fördömandena. Sedan tog det ytterligare en vändning när jag talade om homosexualitet och feminism i en intervju för Aftonbladet, det var droppen. I samband med att Israel gick in i Gaza och jag förklarade min ståndpunkt offentligt, förhöll sig etablissemanget fortfarande avvaktande. Det fanns t o m vänstermänniskor som välkomnade mina uttalanden. Den s k brunvänstern, Folket-i-Bild-människorna, Myrdal-klanen, de hyllade mig då i och med att de också stöder Hizbollah och Hamas. När diskussionen senare kom in på moralfrågor och judefrågan, då tog även de avstånd ifrån mig.
    
Bland alla skribenter som högljutt har förklarat sig avståndstagande gentemot dig, exempelvis Nima Dervisch…
Han är inte seriös, Nima Dervisch. Han är en pajas som bara spottar ur sig varenda rykte, varenda lögn han kan hitta för att kompromettera Iran. Han är på så sätt en ovärdig fiende till den islamiska republiken. Han sitter bara och skriver snyfthistorier om det straff som någon kvinnlig mördare har fått i Iran, att hon skulle hängas. De skulle visst gå till Amnesty, den sionistiska organisationen, de skulle ut och demonstrera och så. Nima har ingen ideologisk hemvist, han är nyttig idiot åt flera aktörer, främst judiska etniska aktivister.

Under ett par år fungerade du som redaktör på tidskriften Minaret i samarbete med Abd al Haqq Kielan (Leif Karlsson). Även han har yttrat sig avståndstagande i pressen, om än mer återhållsamt. Hur tror du att han egentligen förhåller sig till ditt mediala-kulturella avhopp?
Vi hade brutit vår relation redan ett år innan skriverierna började om min radikalisering. Det kom sig då främst av de pengar han hade lovat aldrig kom fram, jag fick ju betala en del av utgivningen av Minaret ur egen ficka. Och så var han rejält jobbig att han och göra med. Personkemin funkade inte. Sedan när det här kom med mitt avhopp i medierna, såg han sin chans att kanske förbättra sitt eget rykte. Då kunde han säga att ”Mohamed Omar är inte bra, han har extrema åsikter”. När al Haqq Kielan själv svartmålades för att han hade sagt något antifeministiskt i samband med Paraplyprojektet mot diskriminering, uteblev alla hans erbjudanden om föreläsningar runtom i landet. Nu såg han en möjlighet att rentvå sig själv på min bekostnad. Men som ordspråket säger: ”Man blir inte vitare av att svärta ner andra”. Han påstår att jag har extrema åsikter, det jag har sagt om homosexualitet. Vadå extrema? Det är ju bara Koranen och sunna, profetens undervisning. Men i och med det ekonomiska problemet mellan oss har vi inte pratat direkt med varandra på ett år.

Tror du att han i slutna rum skulle ställa sig bakom det du har sagt om homolobbyn?
Ja, det är klart. Jag kommer att tänka på alla gånger vi har talat privat om t ex feminister, då låter det annorlunda på honom. Men det här med den så kallade ”islamismen”, där är det möjligt att han inte håller med mig om ett och annat. Jag tror inte han förstår vad det är. Det där med homosexualitet kan han dock inte ha någon annan åsikt om, det är islam.

Flera kulturpersonligheter har reagerat märkbart emotionellt på ditt avhopp, en och annan har skrivit tårdrypande böner i stil med ”Mohamed, kom tillbaka, allt är förlåtet!”
Ja, haha. De försöker med både piska och morot, det är en psykisk manipulation. Man försöker att få människor att bli konforma, att inordna sig i leden. Dels genom att hota med åtal, att man kommer att förlora sitt jobb, bli isolerad och ensam. Det är många som har skrivit till mig just det om att jag kommer bli ensam, ”ingen kommer att tycka om dig”. Människor som jag tidigare har respekterat, bildade människor, har skrivit sådana saker till mig. De har t o m hotat med att försöka vända muslimerna emot mig. Offentligt har de även spekulerat i att jag skulle vara psykiskt sjuk, instabil. Samtidigt säger de att de ”lämnar ändå porten öppen”, om jag skulle vilja komma tillbaka.  

Ser du det som realistiskt att du kommer ha någon kontakt med de kretsarna under överskådlig framtid?
Nej, nej. Jag har alltid föraktat dem. Det finns inte för mig att gå tillbaka till det där. Jag är så lycklig nu när jag inte bryr mig om vad som är politiskt korrekt, det kan inte värderas i pengar. Jag brukade tidigare skoja med min fru: ”Om vi verkligen ska bli rika, borde jag komma ut som gaymuslim och åka på turné med en annan gay. Då skulle vi bli miljonärer på kuppen.” Min fru svarade bestämt att ”du får inte ens tänka sådana tankar. Vi svälter hellre”. Jag mår så enormt bra nu när jag känner mig andligt fri. Om någon skulle erbjuda mig ett jobb på Dagens Nyheter i morgon, skulle jag tacka nej direkt. Jag sitter hellre hemma och skriver det som jag tror på i bloggform. Den personliga integriteten är det viktigaste, att man inte behöver skämmas när man ser dem där hemma i ansiktet.

För mig som har betraktat det utifrån är det fortfarande svårt att förstå hur du har kunnat ro i land med ditt bedrägliga projekt under så lång tid.
Det berodde på deras blåögdhet, tror jag, och på att jag var muslim. Hade jag varit kristen, hade det aldrig gått. Det fanns en vilja, en längtan efter en sådan kulturell muslim, jag låg helt rätt i tiden. Att jag var svensk och hade konverterat till islam, det pratade man inte om.

Du tog på dig rollen som P1-muslimen, Kurt Olsson-muslimen?
Precis så. När medierna behövde en ”snäll muslim”, då trädde jag in. Kristna som kanske hade haft en tiondel så kontroversiella åsikter som jag har, skulle inte komma i närheten av att vara med på radio. En kristen som tror på det som står i Bibeln får inte prata i radio.

Och du ledde ändå morgonandakter i Sveriges Radio P1.
Ja. Men det var svårt att skriva morgonandakter, svårt att vara så intetsägande. Att skriva något som inte betydde någonting, texter som inte hade någon udd, det var uppgiften. Ingen tanke, ingen substans fick det ha. Först skrev jag det som jag tror på, sedan tog jag bort allt meningsfullt, slätade ut det totalt. Om det inte är intetsägande, passerar det inte censuren. Då sitter en redaktör som säger: ”Nej, det här är för meningsfullt, det är för tydligt vad du tänker.” ”Men här känns det att du tvivlar, det ska vi ha.”

Ingen skulle ringa in och ha synpunkter med andra ord?
Nej. ”Hälsan tiger still”, det sa de till mig på radion. När ingen ringer och säger något, det såg de som en lyckad morgonandakt. Så fort det var någon som ringde eller mejlade, blev de oroliga. Radion bryr sig verkligen om det där. Och sionisterna har satt det där i system, så fort någon säger något misshagligt, ringer de in och mejlbombar redaktören. Då blir de oroliga på redaktionen och undrar om man kommer att stämplas som antisemiter.

Ur ett översiktligt maktperspektiv kan man iaktta att många svenskar är relativt ointresserade av kultursfärens kotteri, för att inte tala om ointresset från näringslivet. Varför tror du då att kulturkretsar kan vara de snävaste och intolerantaste trots att de berömmer sig om motsatsen?
De finns ju till för att indoktrinera folk, det är deras uppgift i staten. Därför är de intolerantast, för att de måste berätta för folk vad de ska tycka. Det är helt enkelt en del av deras uppdrag, vilket de själva också säger. Journalister ser det som sin plikt att tysta ned misshagliga åsikter, märka människor och bestämma vad som inte får stå oemotsagt. En annan del som ingår i journalisternas självbild är att kulturens uppgift är att motverka religion, det genomsyrar hela kultursverige. Hela vår kultursektor är uppbyggd kring detta, det är del av det socialistiska projektet. Stipendiesystemet, biblioteken, Författarförbundet, allt det där är socialistiskt. De har det gamla Sverige i bakhuvudet, den borgerliga kulturen från slutet av 1800-talet som måste motarbetas och ersättas. De jobbar emot ett Sverige som inte finns längre, ett land före socialdemokratin. För många tar det kanske emot att kalla biblioteken för en del av det socialistiska projektet i och med att de inte enbart har den funktionen längre, men man kan inte komma ifrån historien. Författarförbundet till exempel, det är en socialistisk fackförening. Det är klart att det inte finns några troende kristna eller muslimer som tongivande medlemmar där. Förbundets tidning är genompolitisk, ren propaganda. Det är som jag skrev i Aftonbladet, ”Nu går jag ur svenska PEN”, det enda som släpps fram i Sverige i fråga om muslimska intellektuella är islamkritiker. Här känner man därför inte till några riktiga muslimska romanförfattare.

Problemet är spritt över hela linjen, läser man i stället Lärarförbundets tidning möts man av samma likriktade propaganda.
Ja precis, jag vet inte vad vi ska göra med det här landet, för det är helt genomsocialiserat och numera även sionistiserat. Det är en socialsionism som styr det här landet. Det är bara absurt att tro att någon kan komma med islamiska värderingar och sedan tro att staten ger den personen pengar. Själva idén med att pumpa in pengar i kultursektorn är att indoktrinera människor bort från religionen. Jag vet inte om det finns formellt nedskrivit i någon stadga någonstans, men det är ändå den bärande grundidén. Där har du ursprunget till folkbildningstanken, att föra bort folk från traditionella värderingar, från Gud. Det är därför de betalar. Det är inte litterär kvalité eller något sådant som styr, det är åsikter.

Det innebär ju också ett reducerande av tillvaron, att man ser allting utifrån sina ideologiska kategorier. Ser du någon utsikt att kunna reformera kultursfären och svensk akademia från alla nutida sjukdomar?
Nej, jag tror att det är svårt. Men jag ser det som ett hälsotecken att fler och fler struntar i vad kulturnissarna tycker och tänker. Tyvärr har tidningar fortfarande alldeles för stor makt och genomslagskraft. Bonniers äger fortfarande en stor del av mediesektorn, men bilden börjar bli mer multipolär. Internet har gjort sitt till, men också att människor har fått det svårare ekonomiskt, då bryr de sig mindre om sådant. Det gör att vanliga medborgare blir mer motståndskraftiga för indoktrinering. Kultureliten gör allt för att få in människor i deras system, alla skolor i hela Sverige engageras regelbundet bakom förevändningen att alla ska få tillgång till kultur, alla arbetarbarn ska bli kultiverade genom deras teatrar som fungerar som indoktrinering. De vill likrikta folks värderingar, du får inte vara i fred med dina patriarkala värderingar, med din kvinnosyn. Kultursektorn är ett vapen, och hela arbetarklassen ska lyftas in i konceptet. Där tjänar friskolorna en viktig funktion, eftersom de kan erbjuda någonting annat.

Det finns riksdagspartier som har på sin agenda att antingen stänga ned helt eller kraftigt begränsa friskolornas verksamhet.
Jag tycker det är jättebra att exempelvis Livets ord har en friskola, katolikerna och muslimerna har sina, det är fantastiskt. Uppfatta det nu inte som jag sympatiserar med Livets ords sionism… Den är vidrig.

Därmed instämmer du i påståendet att det västerländska självhatet är allra starkast i akademiska sammanhang.
Ja, det är ett väldigt starkt självhat. Det är både självhat och självglorifiering. Den liberala västvärlden glorifieras som det mest bästa och mest upplysta. Samtidigt finns det ett självhat mot ursprunget, mot den klassiska västvärlden, mot kyrkan och den antika kulturen. De så kallade västerländska värderingar som glorifieras är upplysningen och vad som följde på den, där slår man på trummorna om hur högtstående vi är.

Hur kom det sig att du var med i Svenska PEN, var det av taktiska skäl?
Ja. Jag trodde att det skulle ge mig någonting.

Det kanske det gjorde under den tiden?
Nej, ingenting. Det var någon kulturkärring från Förläggareföreningen som tillfrågade mig när jag satt i juryn för Augustpriset. Apropå Augustpriset var det så tråkigt att sitta med i den juryn, eftersom alla böcker var så dåliga. De tvingade mig att läsa så många dåliga böcker, men de flesta jurymedlemmar fuskade. Carl Tham t ex, han sa öppet att han knappt läste någonting. Han kunde dessutom marschera ut från mötena när han ville, för att han ansågs så fin, förnäm och uppburen i kulturkretsar. Men många av de böcker vi läste var oerhört tröttsamma, pekoraler om misshandlande alkisfarsor och så. Rent toapapper, högre än så sätter jag inte tusentals av alla de böcker som årligen ges ut i Sverige. Och då går skattepengar till att fylla våra bibliotek med sådant trams. Det är ett förfall utan like.

Vilken västerländsk stat betraktar du i dagsläget som mest repressiv och intolerant?
Jag kan faktiskt väldigt lite om de andra, men Sverige måste väl vara bland de värsta. Sverige ligger inte långt efter gamla Sovjet.

Skulle du säga att du är berest?
Jag har varit i England och Frankrike, men jag har inte satt mig in i deras debatter. Jag vet inte hur de länderna fungerar, men jag har varit där ett antal gånger för att besöka släktingar och i muslimska sammanhang. Jag har varit i Iran, Turkiet och Östafrika men inte i något arabland. Jag skulle gärna vilja åka till något arabland, framför allt Syrien eller Egypten. Jag högaktar den arabiska kulturen och det arabiska språket. Eller åka på pilgrimsfärd till Mekka, det är något jag längtar efter mycket.

Hur väl känner du till situationen i Libanon, något vi har skrivit om i Nationell idag?
Jag borde åka dit, men jag är dåligt insatt i politiken där. Det är ett smart drag av Hizbollah att inte styra helt öppet där och hålla kvar illusionen om att det finns flera partier. I annat fall skulle Israel gå in direkt.

Till vilken nivå talar du och läser arabiska?
Jag kan läsa Koranen någorlunda på klassisk arabisk och prata vardaglig arabiska lite knaggligt. När jag bodde i Kenya pluggade jag en del arabiska. Där bodde jag sporadiskt i perioder om sex månader åt gången under min pappaledighet. I Kenya träffade jag också min fru.

Hur står det då till med persiskan?
Det kan jag ingenting av. Däremot talar och skriver jag swahili så gott som flytande efter min tid i Afrika, fyrtiotvå procent av ordförrådet är arabiska lånord. Det gör att jag kan föra enkla konversationer på arabiska, fråga efter vägen och så.

Tror du att ditt framhållande av den islamiska republiken Iran som föredöme är oavhängigt ditt persiska påbrå?
Jag skulle säga att jag har en mindre fördomsfull syn på Iran genom det att jag har iranskt påbrå. Hade jag varit muslim från någon annan del av världen, hade jag kanske inte uppmärksammat Iran på samma sätt.

Om man skulle göra en spekulativ jämförelse: hur tror du att Iran respektive Sverige ser ut om hundra år?
Det är jättesvårt att säga, det vågar jag inte svara på. Risken finns ju alltid att de lyckas förstöra Iran, det är mycket pengar som läggs ned på att destabilisera landet. De har många aktiva terrorgrupper sponsrade av CIA inne i landet.

Är det inte konstigt i så fall att de inte har lyckats tidigare?
Jo. Det är ett mirakel att systemet och regeringen har varat i trettio år med den enorma press som funnits från omvärlden. Det visar på styrkan hos det iranska folket och i islam. Risken finns alltid att det tar slut. Men islamismen står och faller inte med Iran.

Vilket styressätt, undantaget dagens parlamentariska demokratism, ser du som idealt?
Jag har nog inget riktigt ideal på den punkten, men islam ska vara källan till lagstiftningen i muslimska länder. Sharia helt enkelt, Guds lagar ska råda. För själva formen lämnar jag stort utrymme, islam är, trots vad imam Khomeini tycks hävda, inte emot kungadömen. Shahen var ingen bra kung i Iran, han var en usurpator och sionistlakej, men vi har under hela historien haft ärftliga monarkier i den muslimska världen. Men kungens makt bör balanseras på något sätt, genom demokratiska och religiösa institutioner.

Du föredrar alltså teokratisk monarki i någon form?
Nja, men även demokrati skulle kunna fungera om man följer Christian Braws devis: Man ska rösta om det man kan rösta om. Själva grundprinciperna för lagstiftningen kan man därmed inte rösta om. Övriga former för hur ett land ska styras kan man rösta om. Iran har ett jättebra system i och med att det finns mindre utrymme för pengars makt. Vi i västvärlden är väldigt sårbara för kapitalets inverkan. Genom att pumpa in pengar i lobbygrupper kan du i väst förändra författningen i ett samhälle. Iran har man demokratiska val men också ett väktarråd som inte går att manipulera med pengar. De ser till att all lagstiftning är i samklang med sharia. På det sättet är det mer demokratiskt i Iran, kapitalisterna kan inte styra politiken hur som helst. Även sekulära västerlänningar håller med om att det finns saker man inte kan rösta om, de accepterar att det finns normer som står över folkviljan, t ex mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könet och så vidare.

Apropå bilden av Iran i Sverige, hur många av de iranier som har kommit hit skulle du säga är i exil relativt revolutionens Iran?
Om vi säger så här: tio procent av de iranier som kommer till Sverige är socialister och ideologiska fiender till den islamiska republiken. Nittio procent är ekonomiska flyktingar som bara vill dansa och ha kul. Ett par procent av iranierna i Sverige är värdiga människor i mina ögon. Här i Uppsala finns det kanske fyra, fem iranska familjer som jag ser som sunda. De flesta s.k. exiliranier som kritiserar Iran är bara ett slödder som ända åker hem på semester varje år. De ljuger för att få bidrag, låtsas vara bögar eller så för att få uppehållstillstånd i Sverige.  

Om man tänker sig den genomsnittlige invånaren i Iran, i den mån de är alls insatta: hur tror att de ser på den etnomasochism som vi har i Sverige och övriga västvärlden?
De tycker nog att det är fullständigt otroligt, sådant finns inte motsvarigheten till i Iran. De är väldigt stolta över att vara iranier, de är nationalistiska av sig. Det kan du se även i arabvärlden, jag tror att fenomenet etnomasochism bara existerar i västvärlden. Jag kan inte komma på någon annan del av världen där det är på samma sätt. Även i Afrika är det väldigt noga vilken etnisk grupp man tillhör. Jag tycker inte det är fel med t ex blandäktenskap, man ska enligt Koranen ha goda relationer med andra etniska grupper. Det normala kommer dock alltid vara att man gifter sig inom sin etniska grupp av solidaritet med det egna, det följer naturligt. Det är också vad islam rekommenderar, liksom att man helst ska gifta sig inom sin klass. Även om man gifter sig med någon från en annan etnisk grupp, kommer det alltid vara en av parterna som kommer att färga familjens etniska identitet. Det kan inte vara helt jämt fördelat i den frågan, det blir alltid en förskjutning.

Samtidigt kan vi konstatera att man över hela världen söker sig till sina egna, oavsett vad ideologerna säger.
Mm. Och det är inte fel, jag tycker att det är bra för en familjs harmoni. Det kommer alltid att finnas undantag, det kommer vi inte ifrån. Men det naturliga är att man gifter sig med någon från samma etniska bakgrund som en själv, att man bildar familj med dem för identitetens skull. Jag är själv ett undantag från den regeln, och min hustru har jemenitiskt-indiskt påbrå. Vi är uppblandade i vår familj, men det uppvägs delvis genom vår starka islamiska identitet. Just för att jag själv har en blandad bakgrund och vet vilka svårigheter det kan innebära, råder jag alltid folk att hålla sig till sina egna. Jag vill göra det lätt för folk. De flesta adoptivbarn avråder också andra från att adoptera. De vet av egen erfarenhet att det inte är bra. Islam är emot adoption just för att det är så extremt viktigt att man känner sin härstamning, sin ätt. Jag brukar rekommendera för (ta bort) muslimer som kommer till mig att gifta sig inom deras etniska grupp. Det är viktigt både för äktenskapets harmoni och för barnens identitet. Allra viktigast är att gifta sig inom sin religiösa tillhörighet, i andra hand inom den egna etniska gruppen, om möjligt.
    Den svenska kulturen bottnade i kristendomen, när det försvann så går det inte längre. De starka etniska band som fanns i samhällena under hednatiden går inte att återuppliva, eftersom det inte finns någon levande länk, det finns ingen levande tradition. Vi har inga familjer som i dag lever efter den forna seden, familjer som kan härleda sin härkomst och religion i en obruten kedja bakåt genom historien. På det sättet är det en död religion som det bara går att läsa om i böcker. Folk som drömmer om den forna seden är önsketänkare, egentligen är de modernister. Det finns likheter med new age-rörelser, de plockar det som passar dem. De klarar inte att underordna sig kristendomens regler och etik och tar därför sin tillflykt till hedniska fantasier de är fria att projicera vad de vill på den forna seden. Exempelvis föreställer man sig att ”vi svenskar har alltid haft fri sex, det hade man redan på vikingatiden”. De vill egentligen leva som moderna svenskar. Den enda chansen för Sverige i nuläget vore kristendomen. Jag har väldigt stor respekt för den katolska kyrkan, och jag står helt och hållet bakom deras kamp. Som muslim tror jag ändå att islam är den generella lösningen, jag tror att islam är lite… bättre bevarat, islam är immunt mot förvanskningar.

Varför tror du att det inte finns någon politisk islam i Sverige trots att det finns så många, åtminstone nominella, muslimer i landet?
Politisk islam finns ju, de flesta muslimer är islamister eller sympatiskt inställda till islamism. Den genomsnittliga moskébesökaren tycker om islamistiska partier, stöder Hizbollah, islamistiska rörelser och så. Att det inte finns organiserat i Sverige kommer sig av att det över huvud taget saknas organisering av muslimerna, både politiskt och utanför det politiska. De flesta muslimer här är invandrare som inte har hunnit rota sig, de har inte tid med det politiska när de mest försöker att överleva ekonomiskt. De saknar känslan av att ”det här är mitt land, jag ska bygga upp någonting här”. De tror att de kommer att åka hem. Som samfund är det ganska nytt i Sverige, men nu börjar det komma ungdomar som är uppvuxna här och vill något med det här landet och organisera sig. Islam är fortfarande ett invandringsfenomen i Sverige, det finns få personer som kan svenska ordentligt, vet hur man kan jobba politiskt. Men samtidigt går det inte att komma in i det politiska systemet med de åsikter som kommer av politisk islam. Systemet i Sverige är uppbyggt på ett antal spärrar, när man väl kommer igenom alla dem är man vid det laget så avtrubbad och… man är inte ”farlig” längre. SD, t ex, de skulle kunna komma in i Riksdagen till priset av att de ger upp sin politik. Så skulle förmodligen också ett islamistiskt parti kompromissas bort. I medierna klagar man på att politiker måste godkännas av väktarrådet i Iran, men det råder samma situation här. Skillnaden är att väktarrådet är mindre synligt här, uppdelat på flera officiella och inofficiella instanser.

Revolution är ett begrepp som ligger fjärran merparten av dem som kallar sig traditionalister eller högerorienterade. Var går då gränsen när ens egna traditioner och levnadsvillkor motarbetas och fortlevnaden, existensen hotas?
Jag tror att den islamiska revolutionen i Iran var nödvändig. Om du talar om den muslimska världen, tycker jag att det finns ett behov av revolution i Saudiarabien, i Egypten och Jordanien. Där sitter marionettregimer. Saudiarabien är i förlängningen styrt av sionisterna och befolkningen hatar familjen Saud.

Hur kommer det sig att de har kunnat hålla sig kvar vid makten så länge om araberna vill något annat?
Genom repression. De har Israel och världsjudendomen bakom sig. Och i Saudi har de det relativt gott ekonomiskt ställt, vilket passiviserar folk. För övrigt är jag emot hela Saudiarabien som nation, det borde inte få existera alls. På arabiska kallar vi det landet för al Hijaz motsvarande ”den arabiska halvön” eller bara Arabien. Jag erkänner inte statsbildningen Saudiarabien skapat genom engelsmännen. Mecka är ockuperat av saudierna. På samma sätt är det för jävligt att Jerusalem, den tredje heligaste staden inom islam är ockuperad av judar, av sionister.

Hur ställer du dig till ett eventuellt behov av revolution på lite närmare breddgrader?
Du menar i Sverige? Här tror jag inte man kan tala om revolution på mycket lång tid.

Har du övervägt att emigrera?
Nej, det har jag inte gjort. Jag kan inte lämna Sverige, det är omöjligt. Jag är beroende av årstiderna för att bara nämna en sak.

Le Quattre Stagione?
Precis, jag är beroende av vår, sommar, höst och vinter, varje årstid har sin egenhet, något som slår an en speciell ton i min själ, något jag inte kan leva utan. Och så måste jag ha den svenska skogen, jag måste ha tillgång till den, kunna gå in i skogen och se en stubbe.

Men om man antar att tumskruvarna skulle dras åt ytterligare, du skulle finna dig tvingad att lämna landet?
Helst skulle jag i så fall vilja bo i Iran. Jag har inte bott en längre tid där, men jag tycker att det är väldigt bra där. Jag gillar Turkiet också, i Istanbul skulle jag kunna tänka mig att bo.

Även med tanke på den dominerande kemalismen i Turkiet och alla genommoderna, unga människor som närmast kan jämföras med den judiska befolkningen i Tel Aviv?
Det där finns, men du måste också komma ihåg att det finns en stor muslimsk opinion. Dessutom tycker jag om Turkiet för att det är välordnat, ganska europeiskt i Istanbul. Det är rent och fint på gatorna, du kan gå på promenad med en barnvagn framför dig utan att bli alltför störd. Det är inte som att bo i Afrika, där skulle jag aldrig kunna leva en längre period. Jag har blivit bortskämd med den bekvämlighet vi har som svenskar, för att leva med liknande levnadsstandard i Afrika krävs att du bor i en gated community och har k-pistbeväpnade vakter utanför.  

Den framtid du föreställer dig förutsätter med andra ord det europeiska, det västerländska?
Jo, det är klart. Jag måste behålla kontakten med det intellektuella klimatet i väst, det som jag faktiskt är uppväxt med. Läsa västerländska författare, ha mina åsikter om dem. Jag måste ha utbytet med andra inom den europeiska kulturella gemenskapen. Även om man är dissident, har jag ju den europeiske dissidentens perspektiv. Jag skulle svälta andligt om jag bara levde med människor som inte kände till de europeiska filosoferna, de europeiska konstnärerna, poeterna.

Vilken enskild västerländsk skriftställare eller tänkare håller du högst?
Det är svårt att avgränsa sig, men jag skulle nog säga René Guénon, fransmannen.

Inte Platon eller så?
Jaha, nej, jag tänkte inte på någon så långt tillbaka, där finns det fler att välja på. Fast Guénon är väldigt platonsk av sig.

Med tanke på en potentiellt dystrare framtid – när flyttar du ut på landsbygden, när tror du att du kommer lämna de dekadenta storstäderna bakom dig?
Jag skulle gärna flytta ut på landet. Jag tror att det här samhället kommer att kollapsa.

Inom vilka tidsperspektiv kommer det i så fall att inträffa?
Det har jag ingen exakt uppfattning om, men det går med väldig hastighet, förfallet. Jag har inte själv ekonomiska möjligheter att fly det, så jag räknar med att dras med när samhället går under.

Vad tror du om parlamentarismen i Sverige, kommer den vara densamma om tio-tjugo år?
Det kommer att vara ännu färre som bryr sig, men inom en tioårsperiod tror jag att riksdagen kommer att vara kvar med dess partier. Längre fram kommer det bli ett allt naknare styre av ett fåtal bankirer.

Hur ställer du dig till påståendet att massinvandringen till Sverige och andra västländer är politiskt styrd och ideologiskt motiverad?
Jag har inte lyckats klura ut varför de tar in så mycket invandrare till Sverige, jag förstår det fortfarande inte. Som jag ser det var den ursprungliga anledningen för judarna att de skulle ta in fler utifrån för att själva känna sig mindre avvikande i Europa.  

Samtidigt är det så att även judarna drabbas av den strategin.
Mm. Jag tror att massinvandringens epok är slut nu. Judarna har ju sitt Israel. Det gör att de inte är lika beroende av ett mångkulturellt, filosemitiskt och identitetslöst Europa. Och så vill de inte ha för många muslimer i västvärlden. Därför har de i Sverige lierat sig med sverigedemokrater. Flera av de här s.k. invandringskritiska, liberala partierna i Europa är inte någon egentlig höger, de kämpar inte för att bevara något etniskt, västerländskt arv. I stället är de sionister som tycker att de fina med västvärlden är att man får trampa på religion. De ser Voltaire som den store europeiske tänkaren (men väljer att glömma hans ”antisemitism”…). Dessa krafter vill smutsa ned islam på samma sätt som de har smutsat ned sin egen kultur. De senaste tio åren har vi kunnat se starkare allianser mellan Israel och islamkritiska partier. Därför tror jag att sionismen i dagsläget inte eftersträvar ökad invandring till Europa, just för att de befarar att islam kan bli för starkt och påverka opinionen emot Israel.

Den mest uppenbara agenda för en massinvandring är ju storindustrialisternas, globalisternas behov av billig utbytbar arbetskraft och ett utslätande av kulturella identiteter.
Utslätandet är nog mer judarnas motiv. Hela multikulturkonceptet är påhittat av judar. Kapitalet vill ha rörlig arbetskraft, att en svensk arbetare ska vara tvungen att konkurrera med arbetare från Bangladesh. Att du alltid ska vara utbytbar mot en arbetare som kräver långt lägre ersättning och inga rättigheter är ett viktigt motiv till massinvandring. Det humana skälet tror jag aldrig har spelat någon roll för dem som bestämmer. Det är inte ens rationellt; du kan ju inte ta in alla som lider någonstans i världen till Sverige, och då kan ju motivet inte vara att folk lider. Invandring är ingen lösning på lidandet. Man vill först och främst förinta kulturen i västvärlden, sedan kommer det här med kapitalets rovdrift. Muslimska länder har nästan ingen invandring alls, de accepterar det inte. Titta på Iran t ex, där tog man under kriget i Afghanistan in afghaner, men de blev inte iranska medborgare. När kriget sedan var över, repatrierade man alla till Afghanistan. Nästan samma sak gällde för de shiamuslimska irakier som flydde till Iran under Saddam Husseins styre i Irak. De blev inte medborgare. Om det är bra eller dåligt är en annan sak. Det kan man diskutera. Det jag vill ha sagt är att massinvandring endast finns i väst.

Hur är det då med de etniska svenskarna, nordgermanerna och deras överlevnad?
En begränsad invandring kan jag tänka mig, det har de flesta länder alltid haft. Jag tycker inte att muslimska invandrare till Sverige ska integreras och anta de värderingar som är rådande idag. Muslimer ska lära sig svenska för att kunna bli aktörer på den svenska arenan. En integrering i meningen att överta Nyamko Sabunis värdering är fullständigt oacceptabelt. Islam kan inte anpassas till det mångkulturella fantasikonceptet. Mångkulturen är en lögn från början, det resulterar bara i monokultur. Att ha en svart liberal bredvid en vit liberal och kalla det mångkultur är bara förljuget. Det som gjorde att olika grupper respekterade varandra på platser där det funnits riktig mångkultur var just en ömsesidig acceptans för varandras olikheter. Genom den liberala överideologin som alla måste anpassa sig till är det omöjligt. Nu kör judarna också med knepet att hävda att individen går före gruppen, det är bara ett sätt att splittra när man spelar ut olika individuella intresse mot varandra inom den etniska gruppen. Det är målet med lanseringen av individualismen även här i Sverige, därigenom har de förstört vår etniska identitet totalt. Idag är folk så indoktrinerade att de inte kan säga vad som är en svensk. Du kommer aldrig att träffa en iranier som frågar sig ”vad är en iranier?”.

Vad ser du då som framtiden för en ung kristen blåögd svensk på en mindre ort i Sverige, vad kommer vara hans eller hennes framtid i religiöst och etniskt hänseende?
Det är svårt att säga. I dag har vi synsättet att vi måste kalla alla för svenskar, men invandrarna själva vill inte kalla sig för svenskar. Där jag bor, bland folk från hela världen, skrattar de om någon skulle påstå de är svenskar. Det finns ingen irakier i Sverige som tror att han är svensk. De flesta som har växt upp här känner en viss sympati för landet, men de är medvetna om sin etniska tillhörighet.

Egentligen borde det inte vara så kontroversiellt att påstå att svenskarnas land är Sverige.
Självklart. Om en irakier kommer hit från Basra, känner han sig som arab, muslim och irakier, men jag förväntar mig att han känner sympati med det land som tar han lever, arbetar och betalar skatt i. Han bör hedra vårt land, våra traditioner och visa visst intresse och nyfikenhet, inte den nonchalans man tyvärr kan möta ibland.

Tittar man på den kristna befolkningen i Mellanöstern har de fått utstå otroliga lidanden. Andelen kristna minskar stadigt i arabdominerade länder.
Det är vad de säger, men det är tveksamt om det är sant.

De facto har vi tagit emot en del av dem till Sverige…
Ja, men det är som med de där iranierna vi talade om tidigare. De vill gärna komma hit för hedonistiska och ekonomiska skäl. De påstår en massa… Israel försöker utnyttja alla minoriteter i arabvärlden för att destabilisera länderna. Tänk bara på Darfur, kurderna, kaldéerna, kopterna, alla de grupperna blir utnyttjade av Israel för att förinta den arabiska identiteten, fragmentisera samhällena. Man måste vara försiktig när med tanke på de kristna grupperna i muslimska länder, eftersom många av dem samarbetar med sionisterna. De här kristna, de kan vara bra människor, välmenande, men de ser att det ligger i deras intresse att delta i sionisternas spel. De ser Israel och USA som maktfaktorer i regionen och anpassar sig till det. Om man går tillbaka fyrtio, femtio år i historien, var den kristna kulturen mer lokalt präglad i Mellanöstern, men i dag är det allt fler kristna som identifierar sig med västvärlden.

Det kommer sig förstås delvis av att de månar om sin egen överlevnad. När ens närstående verkligen blir skjutna och kyrkan eller klostret familjen har besökt i generationer bombas, blir spekulationer och teorier oviktiga.
Ja. Men jag tror att det är dubbelt. Du måste komma ihåg - de som blev bombade i Irak, kanske de samarbetade med USA? De kanske var förrädare till Irak. Betänk att den muslimska världen är under attack av USA i dag, USA har invaderat Afghanistan och Irak. I många fall kan kristna ses som kollaboratörer med ockupanterna. I exempelvis Irak är det fler kristna som har sålt ut sig, som jobbar som tolkar för amerikanarna. Då är det inte för deras tros skull de råkar illa ut.

Att kalla tolkar som försöker klara livhanken för sina familjer för kollaboratörer ter sig som en ganska snäv syn på begreppet.
Ja, men de skjuter även muslimer som samarbetar med USA. Varför skulle de då inte skjuta kristna? Om de vet att en viss kyrka på något sätt samarbetar med amerikanarna… Men det här med kyrk- och klosterbombningar är jag för övrigt väldigt skeptiskt emot, eftersom det finns så djupt rotat i islam att man inte får kränka heliga platser. Det finns många exempel från haditherna och från sharia, det är förbjudet enligt islam, det står t o m i Koranen. Därför är jag tveksam till bombningarna av kyrkor och kloster. Det kan röra sig om någon slags hatisk pöbel, eller så är det operationer orkestrerade av CIA och Mossad. Jag har väldigt svårt att tänka mig att en muslim skulle gå och förstöra en kyrka på det sättet. Jihad, den väpnade kampen för att försvara islam, den är även till för att försvara kyrkor och synagogor, det står i Koranen. Du förväntas alltså kriga för att försvara kyrkor, för att behålla religionsfriheten, för att människor ska kunna tillbe i sina kyrkor. Det finns flera exempel på det i islams historia t ex i det ottomanska riket där muslimerna betalade för att renovera kyrkor, massvis med kloster i Grekland står fortfarande tack vare muslimerna. Munkar och präster är skyddade, detta nämns explicit i haditherna, de får inte skadas ens när det är krig. Haditherna som nämner detta är autentiska, accepterade av alla muslimer. Det finns alltså inget tolkningsutrymme som skulle göra det möjligt att spränga en kyrka. Men det kan förstås hända, det finns hatiska människor. Som muslim måste man dock fördöma detta som oacceptabelt.

Om man då tar staten Saudiarabien som exempel, där finns det i praktiken ett totalförbud på utövande av den kristna religionen.
Ja, men det baserar sig på islam. Det är förbjudet just i det området, Mekka och Medina. Där får inte någon annan religion än islam praktiseras i och med att det är ett heligt område.

Det begränsar sig inte till Mekka och Medina, Saudiarabien är ganska stort till ytan.
Staten Saudiarabien är någonting annat, men just Mekka och Medina… Det är som Varanasi i Indien, en ickehindu får inte beträda tempelområdet. I Koranen står det att den som är avgudadyrkare, inte tillhör islam, får inte beträda Mekka eller Medina, där gäller speciella regler. Hur det ser ut i resten av Saudiarabien, hur det ordnat, om det finns någon kyrka här eller där, det vet jag inte.

Nu förhåller det sig så att det är först i år som det byggts en katolsk kyrka för de 80 000 katoliker som bor där (mestadels filippinska gästarbetare). I tullen kan man riskera spöstraff om man skulle försöka föra in Nya testamentet. Ickeislamiska grupper har inte rätt till egna gudstjänstlokaler.
Det finns inga kristna saudier där, och jag kan förstå att de inte vill ha några kyrkor där. De befarar att de kristna invandrarna kommer att befästa den kristna religionen i landet, något som vore ett hot mot den islamiska identiteten. Det har jag i så fall full förståelse för.

Det omvända finns i Sverige, där saudierna bekostar moskéer.
Jo. Men vi har ju ingen kristen identitet i Sverige, det är därför. Vi är inte ett kristet land och vår regering är inte kristen. Regeringen styrs av en ideologi – den liberala, sekulära – som de gör allt för att försvara, man skulle till och med kunna säga att Sverige är fientligt till kristendomen. Jämförelsen mellan Sverige och Saudiarabien faller på det. Hade du pratat om tidsperioder längre tillbaka i den svenska historien i ett kristet Sverige, kunde du då konstatera att ”vi tillåter inte islam, de tillåter inte kristendom”. I dagens Sverige finns det andra saker som man inte tillåter, som staten inte vill ska sprida sig, som de motarbetar, t ex kritik av Förintelsemyten. Den svenska staten representerar i dag inte de kristna i landet. Den saudiska staten utger sig åtminstone för att vara muslimsk. Där finns det också ett starkt religiöst tryck från folket, i och med att de är muslimer. Därför kan den saudiska regeringen t ex inte tillåta byggandet av kristna kyrkor hur som helst, det skulle kunna bli den utlösande faktorn för revolution där. Och eftersom de är måna om att ha kvar sin muslimska identitet, vill de självklart inte ha kristen mission i Saudiarabien. Helt naturligt. Hade det varit ett kristet land, skulle de inte vilja ha islam i det kristna landet. Jag tycker bara att det talar till deras fördel att de har en stark identitet, det måste man respektera. I Sverige kan du häda Jesus Kristus hur mycket som helst, du blir till och med påhejad av det judiska kulturetablissemanget, men du kan inte häda judendomen, det judiska folket eller Förintelsemyten. Det visar att Sveriges överideologi, dess officiella religion om man så vill, är sionismen. I muslimska länder är det islam, därför är det följaktligen problematiskt att häda islam.

Tidigare ifrågasatte du statistiken som till exempel säger att i jämförelse mellan situationen på 1950-talet och dagsläget bodde det tre gånger så många kristna i vissa delar av Mellanöstern. Varför flyr de därifrån?
De flyr för att det är bättre levnadsstandard i väst, social turism. Det är ju knappast för att det är mer kristet här. Muslimerna flyr också, det är nog fler muslimer som har kommit till västvärlden än kristna, det får vi inte glömma. Både muslimer och kristna är offer för den sionistiska ockupationen. Om man skulle sortera människorna som har kommit hit från Irak efter religionstillhörighet, är muslimerna i klar majoritet även i proportion till de kristnas mindre antal i Irak. Det är ett faktum att även moskéer blir bombade där. Jag sa till dig att det är oacceptabelt när kristna kyrkor blir bombade, än mindre så när det gäller muslimer. Ändå händer det. Det finns många grupper från Mossad som opererar i regionen, de kallar det för al-Qaida hit, al-Qaida dit…

Motsättningarna mellan shia och sunni är inte imaginära, de finns i den verkliga verkligheten. Eller är det Mossad bakom dem också?
Det finns teologiska skillnader, men det behöver inte bli några våldsamheter. Konflikterna beror inte på att de är sunni eller shia, det beror i Irak på att Saddam förtryckte shiiterna på grund av revolutionen i Iran. Därför mördade han shiiter, för att inte riskera en revolution i Irak. Det skapade stora motsättningar mellan det shiitiska södra Irak och Saddams styre. Det är det som satte igång den pågående mordvågen, inte någon som har förläst sig på shiitisk litteratur.

Skulle du säga att alla de iranier som motsätter sig dagens Iran efter revolutionen är västvurmande sekulära?
Inte alla. En del av dem har ekonomiska skäl att inte gilla systemet. När det nu är ekonomiskt tungt i Iran, får de anledning att kverulera och uttrycka sitt missnöje. Sedan finns det väl ungdomar som bara vill ha kul, de ser på tv att man kan hålla på och ha flick- eller pojkvänner och så. Oftast är det inte så genomtänkta människor som är kritiska till dagens Iran. De som är direkta agenter till Israel tror jag är få. Det är bara hälsosamt med missnöje, det pågår oavbrutet en dialog i Iran. Den islamistiska opinionen får man heller inte glömma, de tycker att det är alldeles för liberalt där. Den stora gruppen intellektuella och journalister som kritiserar den rådande ordningen i Iran, gör det för att den för lite islamisk, inte för mycket. Kritikerna kan påpeka att man inte tillräckligt följer Khomeinis linje, i och med att Khomeini i Iran har en ställning som kan jämföras med amerikanernas founding Fathers.

Med tanke på mediesituationen, varifrån får du din information om läget i Iran?
Jag tyr mig mycket till iransk media, jag ser på deras tv-kanal på engelska.

Utgår du inte från att det även där är aningen vinklat?
Jo, de gör ett urval, precis som alla andra. Men när jag jämför med västerländska medier, tonar en någorlunda neutral bild fram någonstans mitt emellan. Jag tycker ändå att de iranska medierna är mer objektiva än västlig media, t ex BBC och CNN. Den är så falsk i grunden, i iransk media försöker man i alla fall vara sanningsenliga, skildra verkligheten som den är. CNN anstränger sig inte ens. För dem är sanningen fullständigt irrelevant. Jag ser även på rysk tv, RTR-Planeta på engelska. Och ibland kollar jag på al-Jazira, men den kan vara lite för västinfluerad ibland.

Innan du blev muslim var du, som jag förstått det, mer av en sökare religiöst, umgicks i traditionalistiska kretsar.
Ja. Jag funderade faktiskt på att bli katolik. Jag var tidigare aktiv i den svenska högkyrkan i Uppsala, besökte aKF-möten [Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse, högkyrklig rörelse]. Fader Gunnar [Rosendal] i Osby var vår förebild. Jag tillbringade en tid med en svenskkyrklig präst i Döderhultarens församling i Oskarshamn, där hade man åtminstone då lyckats skapa en förnyelse lokalt. Men jag märkte mer och mer att det inte skulle fungera. Det är ett marginalfenomen i Sverige, de kommer alltid att förbli svenskkyrkliga. Det är inget man skulle kunna bygga ett samhälle, en social gemenskap på med möjlighet att förändra landet och politiken inom. De är utdöende, jag känner flera stycken högkyrkliga präster vars döttrar har blivit prästinnor. Jag skulle rekommendera den som är kristen att konvertera till den katolska kyrkan. Jag tror inte att någon bör fortsätta att kämpa inom Svenska kyrkan. Jag säger inte att man hellre ska vara kristen muslim, för att undvika missuppfattningar, men för den allvarligt menande kristne rekommenderar jag konversion. Svenska kyrkan är död, den existerar inte längre. Deras kyrkor är en museal företeelse, som jag betraktar det. Det är en del av vårt nationella kulturarv, men det utgör ingen kristen kyrka. De högkyrkliga lever på en illusion, det finns ingenting att rädda.

Det är många som kommer att få en överraskning på den yttersta dagen, det kan man konstatera.
Definitivt. Men jag tror inte ens att de är seriösa sökare. Den som läser evangelierna med ett öppet sinne, som en lärjunge, ett heligt sinnelag som vill ta emot kunskap från Gud, skulle inte komma fram till det som är Svenska kyrkan i dag. Det är omöjligt, det rör sig om korrumperade tjänstemän som verkar där nu, och de bedrar sig själva. I förlängningen är de Jesu fiender, de hade korsfäst Honom. Egentligen tjänar de Satan.