Recensionerna i massmedia har på det hela taget varit balanserade. Mats Arvidsson i P1:s Kulturnytt sammanfattade översättarens ovanliga situation: "Erik Anderssons jobb är snarast att översätta en religiös urkund, där varje ord kommer att vägas på guldvåg av horder av proselyter i kåpor och brynjor. Tydligen har han också haft ett slags bibelkommission över sig, bestående av bokstavstrogna dogmatiker, och det märks." Han tillade att Andersson gjort "ett alldeles utmärkt jobb (…) men så himla kul verkar han inte ha haft."

Den förra översättningen av Lord of the Rings släpptes 1959, fem år efter det att originalet givits ut i England. Den gjordes av Åke Ohlmarks, som hade en gedigen kunskap i fornnordisk kulturhistoria, mytologi och litteratur, och som har efterlämnat en stor kulturgärning i sina översättningar av isländska släktsagor från vikingatiden. Ohlmarks tycks ha varit ett original med både starkt positiva och starkt negativa sidor, och hans översättning av Tolkiens verk gjordes med gott humör och en rejäl dos genialitet – men tyvärr också med en lika stor dos arrogant slarvighet.



Under 1970-talet började bristerna i Ohlmarks översättning bli kända och omdiskuterade. 1982 hamnade han i fejd med Tolkiensällskapen, ett bråk som startade med personliga mellanhavanden men antog orimliga proportioner då Ohlmarks publicerade boken Tolkien och den svarta magin, som utgör en tämligen bisarr svartmålning av dessa sällskap och deras aktiviteter. Alltsedan dess har den egentligen fullt berättigade kritiken mot Ohlmarks översättning nått ett tonläge som, för oss vanliga Tolkienälskare, stundom ter sig lätt absurt. Översättningen har nagelfarits på jakt efter även de minsta fel att klanka ner på, och det är lätt att förstå Arvidssons beskrivning av en "bibelkommission av bokstavstrogna dogmatiker" om man orkar plöja igenom dessa tirader.

Ohlmarks översättning är alltså rent briljant i vissa stycken. Åke Eldberg, en av de få tolkienister som försvarat Ohlmarks, höll fram följande exempel i tidskriften Tolklens Arda:

"Hamfast Gamgi säger 'The Sackville Bagginses won 't never see the inside of Bag End now, or it is to be hoped not.' Den dubbla negationen och talspråksformen won't förmedlar Hamfasts lite lantliga sätt att uttrycka sig. En texttrogen översättare kunde ha skrivit 'Nu kommer Säcksta-Baggerna aldrig att få se insidan på Baggershus, eller i alla fall kan man hoppas det.'

Korrekt men lite torrt och inte särskilt bondskt. Ohlmarks skrev istället: 'Så Säcksta-Baggerna fick allt lukta där fatet stått.' Genialiskt!"

Detta skrev alltså Eldberg långt innan den nya översättningen publicerades. Hur har då Erik Andersson hanterat detta stycke?

"Kofferdi-Seckrarna kommer aldrig att få se Säcks ände inifrån igen, det får man åtminstone hoppas."

Just detta exempel talar för sig självt. Ohlmarks smått geniala fria översättning har ersatts med en trist bokstavstrogen variant. Till på köpet har Andersson översatt "Baggins" med "Secker", en onödig försvenskning som gjort att det utmärkta "Säcksta-Baggema" trängts ut av det fula och löjliga "Kofferdi-Seckrarna". ("Säcksta-Seckrarna" lät väl fel, antar jag – fast det ter sig ju betydligt värre att göra "Sackville" till "Kofferdi".) Och Säcks ände, tja, nog låter Baggershus bättre.



Anderssons översättning har flera onödiga försvenskningar jämfört med Ohlmarks. Ponnyn Bill har blivit till Bert och Bill Ormbunke till Bert Fäme; Holman har blivit Holger, Barliman förvandlats till Malte, Harry till Hinke, Toby till Tobbe, och Noack från Sjöstorp är numera Ekerot från Åby. Å andra sidan är somliga försvenskningar helt på sin plats: Ohlmarks svengelska sammansättning 'Daddy Tvefot' blir 'gubben Tvefot', Fatty har blivit Bullen, och hobernas (eller hobbitarnas) finare jordhålor kallas i förordet för smugor iställ