Vi i Nationaldemokraterna väljer, som Sveriges enda parti, att gå emot politiker- och mediadrevet, som går hand i hand med RFSL och andra mäktiga lobbygrupper inom homorörelsen. Vi anser inte bara att de homosexuella är en avvikande grupp, vi anser även att homosexualitet kan betraktas som ett symptom på ett sjukdomstillstånd. Det finns tillräckligt mycket fakta från olika forskningsresultat och undersökningar för att kunna styrka den uppfattningen. Med den här artikeln vill vi visa på att homosexualitet inte är en sexuell läggning, utan ett symptom på en mental ohälsa hos den drabbade.

Till att börja med kan vi konstatera att homosexualitet är avvikande eftersom endast ca 1% av befolkningen är homosexuell. Undersökningar från flera olika länder ger samma siffra. De homosexuella själva brukar hävda siffran 10%. Siffran kommer från den s k Kinsey-rapporten från 50-talet som kom fram till siffran 5-10%. Kinsey, som gjorde undersökningen, var själv homosexuell.

Senare har många framträdande homosexuella själva erkänt att siffran är överdriven, men att den alltjämt lyfts fram som ett påtryckningsmedel för att lättare kunna få igenom alla krav som de homosexuella ställer på omgivningen.

Men den typen av siffror är inte lika relevanta som hur homosexuella lever och beter sig. Mår de bättre om de får leva ut sina homosexuella drifter så vore ju allt frid och fröjd, åtminstone för de homosexuella. Nu är det inte riktigt så enkelt. Ett stort antal forskningsresultat pekar åt ett annat håll - de homosexuella mår dåligt. Och det är deras läggning, snarare än ett oförstående samhälle, som är orsaken.

Av manliga homosexuella tonåringar har hälften haft kontakt med psykiatriker. En tredjedel har gjort allvarligt menade självmordsförsök. Hälften av dem som försökt ta sitt liv har gjort det upprepade gånger. Homosexuella män som nått en bit upp i vuxen ålder är sex gånger mer benägna att ta livet av sig än heterosexuella män. Även hos homosexuella kvinnor är självmordsfrekvensen betydligt högre än hos heterosexuella kvinnor.

Ett tydligt problem hos homosexuella män är oförmågan att kunna leva i ett varaktigt förhållande. En undersökning som gjordes av Dannecker och Reich visade att endast fyra procent av de homosexuella männen hade haft en enda partner under det senaste året, men 16% hade haft en sexuell kontakt med över 40 män. En annan rapport från Denver visar att homosexuella män har i genomsnitt åtta nya sexuella kontakter per månad. En del har så mycket som 40 nya sexuella kontakter per månad. En annan studie av Alan Bell och Martin Weinberg, den största studie som gjorts på homosexuellt beteende, visar att en genomsnittlig homosexuell man har sex med hundratals män och 40% hade vid undersökningen haft mer än 500 olika sexuella kontakter.

Det är få homosexuella män som lyckas inleda varaktiga förhållanden, och de som inleds varar oftast bara några få år. Det är även sällan som ett s k varaktigt homosexuellt förhållande innefattar trohet mot partnern. Enligt en stor undersökning har hälften av de homosexuella män som lever i ett "stadigt" förhållande ändå haft sex med tio män eller fler under detta förhållande.

Ett stort problem för homosexuella män, vilket försvårar deras möjligheter till en varaktig relation, är att ett mycket litet fåtal av dem känner sig dragna till andra homosexuella män. De föredrar heterosexuella män eller ungdomar, eller rent av barn. 67% av de homosexuella männen föredrar ungdomar eller yngre sexuella kontakter. En fjärdedel av de manliga homosexuella har i vuxen ålder haft sex med ungdomar under 16 år, d v s med barn. (Mer om homosexualitet och dess kopplingar till pedofili kommer i en senare artikel.)

Den genomsnittlige homosexuelle mannen har som tidigare nämnts sex med hundratals andra män, ofta med fullständiga främlingar och ofta bara en enda gång. Ett resultat av det är att majoriteten av de homosexuella männen haft någon form av venerisk, d v s sexuellt överförd, sjukdom.

AIDS är en sjukdom som i första hand florerar bland homosexuella män. I USA har man genomfört en mycket stor studie med över 4 000 AIDS-smittade patienter. Av dessa var 70 procent homosexuella män. Av de övriga var 18 procent sprutnarkomaner, fem procent var invandrare från Haiti där den beryktade voodoo-kulten utövas av ca 90 procent av befolkningen. Övriga AIDS-smittade utgjordes bl a av blödarsjuka som fått sjukdomen genom blodtransfusion.

Våldet mot homosexuella i samhället omtalas ofta. Vad som inte nämns är att en mycket stor del av detta våld utövas av andra homosexuella. En tredjedel av de homosexuella männen har blivit tvingade till sexuella handlingar av män som de har eller tidigare haft en sexuell relation med. Utöver det finns ett stort antal homosexuella män som tvingats till sexuella handlingar av okända män. Det är möjligt att man kan betrakta våld mot homosexuella som ett resultat av den homosexuella läggningen - en del homosexuella våldtar barn, andra våldtar hellre vuxna och då drabbas ofta någon i den egna bekantskapskretsen eller vid de homoställen de vanligtvis besöker.

En positiv sak i sammanhanget är att homosexualitet går att bota, till stor förvåning kanske för Mona Sahlin och andra gay pride-festivalbesökare. Nyligen gjordes en studie av Nicolosi, Byrds och Potts, där 882 patienter medverkade som någon gång under sitt homosexuella liv behandlats för sina sexuella preferenser. Av dessa var 35 procent vid undersökningen helt eller nästan helt heterosexuella! Endast 13 procent betraktade sig ännu som i stort sett homosexuella.

Ett stort antal undersökningar pekar i samma riktning - homosexualitet går att bota och är alltså att betrakta som en sjukdom. Men om homosexualitet hos olyckligt drabbade samhällsmedborgare ska kunna botas så krävs också att samhället vågar ta steget att erkänna homosexualitet som en sjukdom. Det kräver i sin tur ett friskt samhälle som inte låter sig besmittas av sjuka normer.