Språkets överenskommelse

Dagens moderna samhälle bygger på ett utstuderat system, vars fasad är kantad av guldglimmande klyschor som ”frihet”, ”valmöjlighet” och ”mångfald”, samtidigt som man bakom kulisserna kan se hur vissa åsikter automatiskt filtreras bort ur massmedia, de politiska partierna närmar sig samma marknadsliberala hållning, och mångkulturen är mångkulturell så länge inte den svenska finns med – och om den gör det, så nog tusan ser någon politiker till att förkasta den svenska kulturen, eller rent av hävda att den aldrig har existerat, utan är en myt, som hemska nationalister kom på under 1800-talet.

För att förstå hur det är möjligt att upprätthålla ett sådant system, där det existerar en extern och intern verklighet, frånskilda från varandra, måste vi först förstå grunden till hur det mänskliga språket fungerar. För de flesta av oss så verkar språket så självklart. Den största delen av våra ord har en självklar ekvivalent i verkligheten. Problemet med detta är att vi tenderar att glömma språket som system i sig. Egentligen handlar språk om en överenskommelse. Att vi säger ”hej” när vi träffar varandra på gatan och ”aj” när vi har ont, är resultatet av en grupp människor som levt tillsammans under en lång tid, och tilldelat en viss funktion i verkligheten ett språkligt epitet. Språk kräver en tvåvägskommunikation för att uppstå och bevaras.

Problemet uppstår när ett koncept får en förändrad betydelse. Tänk bara på ord som ”frihet”. Vad betyder det? För vem då? USA kan t.ex. prata om frihet i talarstolen ena dagen, medan man nästa dag imperialiserar Irak och påtvingar det landet ett nytt samhällssystem. För många människor skulle inte det kunna kallas frihet. Kanske skulle vi inte ens kunna kalla det demokrati. Ändå fortgår processen. Varför?


Koncept som variabel

’Demokrati’ är ett ord och därmed en variabel, som kan uttryckas i olika språk med varierad betydelse. Därför kan du som individ inte sätta mycket emot, när staten går ut med sin nya definition av vad ’demokrati’ är. Detta exempel beskriver i klartext den radikala konflikt, mellan vad vi kallar demokrati och vad staten kallar demokrati. Orden har fått nya betydelser. ”Det svenska” är en myt. ”Valfrihet” är att rösta på något av etablissemangets partier. ”Kvinnokamp” innebär att vilja ta död på kärnfamiljen. ”Carl von Linné” var rasist.

Vi kan fortsätta så här i evigheter, men grunden är följande: ett ord eller ett koncept är ingenting statiskt, utan en föränderlig variabel inom det språkliga systemet, och därmed kan koncept som för 20 år sedan betydde en sak, i dag motsvara en helt annan. Dagens svenska samhälle skapar opinion bland folket genom att utnyttja denna grundprincip. Genom massmedia kan staten likrikta och reglera hur miljontals människor ska tycka och tänka, och därmed rösta i nästa valsäsong. Vissa hävdar då att de minsann kan tänka självständigt och inte alls påverkas av massmedia, men detta är tyvärr en illusion, oavsett vem det gäller.


Språkets likriktning

De flesta människor i dag har en arbetsdag på åtta timmar. Det betyder att när de väl kommer hem, så är de ganska trötta och orkar knappast sätta sig in i Platons Staten eller djupstudera romarrikets fall. I stället gör de som alla andra människor i vårt samhälle gör: sätter på TV:n och ”kopplar av”. Jag väljer att sätta ”koppla av” inom citationstecken, då denna aktivitet egentligen inte alls har att göra med mental avkoppling. Medan vi ser rörliga bilder och hör olika röster, så tar vår hjärna in denna information, vare sig vi vill det eller inte, och lagrar det i minnet. Det spelar ingen roll om du är vaken eller trött, för du har inte mycket till val än att titta och lyssna på vad de har att säga. Detta beror på att kommunikationen mellan TV och individ är likriktad. Du kan inte ifrågasätta vad den trevliga reportern i TV pratar om. Det enda du kan göra är att sitta ner och ta in informationen.

Av denna anledning så är TV-tittande ett utstuderat sätt att ändra hur människor tycker och tänker i olika sammanhang. När vi ser på TV så tar vi passivt in information, oavsett om vi försöker filtrera den eller inte. Nästa gång din hjärna träffar på nyckelord som ”frihet”, ”jämlikhet” och ”mångfald”, så kommer den automatiskt att koppla dessa koncept till vad du såg på TV. Så skapas en opinion kring ett visst parti. Hur många i dag upprepar inte de argumentationsklyschor som de hört på TV? De massmediala tidningarna gör sin del i det hela, genom att plötsligt lägga allt fokus på den nya blivande statsministern, och läsarna som köpt tidningen tror givetvis att de tar del av en informationskälla som är ”öppen” och ”objektiv”. Detta tillåter staten att upprätthålla en fasad, som inte alls överensstämmer med verkligheten, och kan till och med få folket att självt ställa sig bakom detta system, i tron att de lever i ett ”fritt” och ”öppet” samhälle.


Ett nytt språk – ett nytt samhälle

Det enda sättet att undvika att du och dina medmänniskor inte blir likriktade, som robotar, är att ta avstånd från massmedia. Stäng av TV:n och gör någonting mer produktivt. Det finns bara goda anledningar till att undvika massmedia. Hur löjligt är det inte egentligen att spendera tjugo kronor på en kvällsblaska, där hälften av faktan saknar grund och resten är skvaller? Varför skulle någon vilja spendera fyra timmar framför en dumburk, när man i stället verkligen kan koppla av, genom att lyssna på ett klassiskt stycke eller ta en promenad med sin familj ut i naturen? TV-tittande gör oss till paralyserade soffpotatisar, och med tanke på den nuvarande folkhälsans stagnering där fetma och astma ökar lavinartat, bör var och en även tänka på sin hälsa och röra sig mer i det fria.

Men det som är viktigast av allt, är att vi måste lära oss att urskilja koncept från dess innebörd. Vi måste lära oss att även vi kan dra nytta av denna funktion. Vår intention är inte att ljuga eller bedra våra väljare, utan representera den sanning som etablissemanget vägrar tala om i öppna debatter. Men detta betyder inte att vi ska vara ineffektiva. Föreställ dig exempelvis en nationaldemokratisk demonstration på ett torg, där ett par människor håller upp en banderoll, där det står ”Mångkultur skapar rasism”. Detta hade varit ett utmärkt exempel på hur vi skulle kunna använda språket till vår fördel. De flesta i dag förknippar nationalism med rasism. Varför inte vända på steken och i stället avslöja sanningen: rasism hade praktiskt tagit aldrig uppstått, om inte olika kulturer tvingats att leva efter en gemensam standard, så som de tvingas göra i mångkulturella länder.

Precis som vänsterpartiet har lagt beslag på ”vi och dom”, miljöpartiet har äganderätt på ”grön politik”, socialdemokraterna tror sig vara Guden bakom ”solidaritet”, kristdemokraterna sägs vara grundarna av ”trygghet”, och moderaterna stoltserar med ”det nya arbetarpartiet”, så måste nationaldemokraterna skapa sig ett nytt språk. Men inte bara inom gränserna för utarbetade klyschor, som ”det svenska” och ”en radikal förändring”, utan vi måste börja skapa nya koncept utifrån de språk som de andra partierna har lagt grunden till.

När Lars Ohly pratar om ”vi och dom”, måste vi förklara hur etablissemanget skapar ett ”vi och dom” genom sin vänster- och högerfasad. När Maria Wetterstrand diskuterar ”grön politik”, måste vi förklara hur den nuvarande globaliseringen skadar naturen, och hur vi planerar att lösa problemen på allvar, genom att exempelvis naturreservera alla obebodda grönområden, och införa striktare krav på industritillverkningen. När Mona Sahlin yppar ordet ”solidaritet”, måste vi vara där och förklara hur vår nationella politik, baserad på folkgemenskap, är den yttersta formen av solidaritet mellan människor. Om Göran Hägglund så mycket som viskar ordet ”trygghet”, kan vi förklara hur ett lokalt och folkligt förankrat samhälle är grunden till sann trygghet. Och om Fredrik Reinfeldt skulle våga presentera sitt parti som ”det nya arbetarpartiet”, påminn honom då om hans utförsäljningar och höga invandring, som utestänger den svenska arbetaren från jobben, och ser sin arbetsplats flytta till Kina.

Vi som nationaldemokrater måste skapa oss ett eget språk, som fler och fler människor kan använda i sin vardag. Vårt språk måste innefatta vår ideologiska och kulturella grund, men samtidigt vara så global att den täcker de andra partiernas valspråk. Det måste vara ett språk, som är kreativt och tilltalar alla människor. På så vis lockar vi till oss nya väljare, som kanske annars hade avstått från att rösta på oss. Vi kan vinna därför att våra koncept är rotade i verkligheten. Merparten svenskar, trots att deras uppfattningar om politik i allra högsta grad är likriktad, är trötta på de gamla klyschorna. De vill ha en förändring, och vi nationaldemokrater står för den förändringen. Om en elev i klassen plötsligt ifrågasätter ”friheten” i dagens samhälle, börjar andra att lyssna på vad han har att säga. Plötsligt har ”frihet” fått en helt ny innebörd. Om en nationaldemokrat i TV förklarar hur mångkulturen har skapat rasism mellan folkgrupper, kommer miljontals tittare att revidera sin syn på mångfald. Låt oss skapa ett nytt språk, ett nationaldemokratiskt språk, för att i framtiden se ett nytt och friskt svenskt samhälle växa fram igen.